Test: Spegellösa systemkameror

Även om spegellösa systemkameror är den senaste trenden inom fotovärlden är det egentligen inget nytt. Speglarna kom in i kamerorna i stor skala på 60-talet för att ge en bättre uppfattning i sökaren om hur den färdiga bilden blir. Vid makro- och telefotografering var behöver som störst och till vissa märken fanns det spegelhus att sätta mellan kamera och objektiv.

Leicas M-serie har aldrig haft någon inbyggd spegel utan istället används en så kallad mätsökare där man ser bilden rakt igenom kameran. Även om den senaste modellen m9 saknar spegel har vi inte tagit med den i testet. Dels för att kameran inte har elektronisk sökare som de nya kamerorna och för att kameran kostar 10 gånger mer än de flesta kameror i det här testet.

Autofokus med sensorn
Det som gjort det möjligt att ta bort spegeln är att de moderna digitala systemkamerorna kan generera en videosignal från bildsensorn som direkt kan visas på kameran skärm eller med en elektronisk sökare.

Digitala kompaktkameror har fungerat på detta vis i alla tider och det hade säkert gått att göra spegellösa systemkameror tidigare om det inte var för autofokusen. Vem har inte retat sig på den långsamma autofokusen hos en kompaktkamera?

En konventionell systemkamera med spegel, en så kallad spegelreflexkamera, har en separat autofokusmodul som snabbt ställer in skärpan. Spegeln är en förutsättning för att autofokusmodulen ska kunna se bilden.

I en kompaktkamera används bildsensorn för att hitta skärpan. Genom att mäta kontrasten i en del av bilden kan man se när skärpan är rätt. Problemet är att denna metod är processorkrävande och tar sin tid.

På senare tid har systemkamerorna fått allt mer kraftfulla processorer, ja kompakterna med för den delen. Det innebär att tillverkarna kan fylla kamerorna med allt fler funktioner, som en snabb kontrastavkännande autofokus.

Idag är autofokus i dagsljus och bra inomhusbelysning lika snabb med de spegellösa kamerorna som med vanliga systemkameror i samma prisklass. Det förutsätter att motivet inte rör sig för mycket. När motivet rör sig krävs ständiga mätningar av kontrasten på sensorn för att skärpan ska flytta sig i rätt hastighet. Detta ökar belastningen på processorn och drar ner hastigheten. Den som gärna fotograferar sport, springande djur eller lekande barn bör välja en konventionell systemkamera med optisk sökare. För alla andra kan det vara bekvämt med mindre och lättare spegellös kamera.

Panasonic GF1 är en kompaktare modell, lagom att gatufotografera med.

G1 har ersatts av G2 och G10 där skillnaden främst ligger i att G2 har en vridbar skärm och filmar i AVCHD-format med h.264-komprimering eller med enklare Motion Jpeg-komprimering. G10 har fast skärm och filmar bara med Motion Jpeg-komprimering. Båda har filmstorleken 720p (1280x720 pixlar) och mikrofoningång.

GH1 är alltjämt herre på filmtäppan med full-hd 1080p (1920x720 pixlar). Kameran säljs med en kraftfull 10-gångers zoom som är särskilt anpassad för filmning. Med 14-140-zoomen är kombinationen knappast liten och smidig, men väldigt kompetent som filmkamera.

Panasonic har även en mindre och ännu kompaktare modell kallad GF1. Den är släkt med Olympus första spegellösa systemkamera E-P1, men har dubbla processorer för att klara av en mer avancerad filmfunktion. Den har också inbyggd blixt vilket E-P1 saknar. Däremot saknar GF1 inbyggd bildstabilisering. Panaonsic har byggt in stabilisering i de flesta objektiv utom i den ljustarka och ultrakompakta vidvinkeln 20/1,7. Eftersom Olympus och Panasonic båda tillämpar den öppna micro-fourthirdsstandarden kan man använda objektiv från det ena märket och använda på det andra och vice versa.

Eftersom de spegellösa kamerorna har kortare avstånd mellan sensorn och objektivfattningen än spegelreflexkameror är det möjligt att använda adaptrar mellan objektiv och kamerahus utan att möjligheten att fokusera på oändligt försvinner. Här är ett Leica M-objektiv och ett Leica R-objektiv monterade.

Olympus satsar på stil
Förra sommaren lanserade Olympus E-P1. P:et står för Pen och är ett varumärke (subbrand) som Olympus använde mycket av på 60-talet. Namnet syftade på att kamerorna skulle var lika lätta att använda som en penna.

Med tiden kom mer avancerade modeller med utbytbara objektiv som Pen F. Designen hos E-P1 inspirerades tydligt av Pen F. Överhuvudtaget har Olympus satsat hårt på design.

Deras undersökningar säger att det finns många som inte väljer en systemkamera för att de är för stora och klumpiga. Det finns också en grupp som värdesätter design mycket högt och som väljer den snyggaste kameran. Med det moderna Pen-systemet försöker Olympus nå båda grupperna.

Olympus E-P1 finns fortfarande kvar i lager, men vi har inte valt att ta med den i testet då E-P2 är i det närmaste identisk. Skillnaden är att E-P2 säljs med en löstagbar elektronisk sökare och finns i svart.

Den nya E-P2:an ligger mycket bra i handen trots att den inte har något utpräglat grepp som flera av Panasonics modeller har. Kusinen Pansonic GF1 är pilligare att hantera och inte lika enkel att förstå sig på. E-P1 och E-P2 är väldigt väldesignade vilket inte bara ger ett tilltalande yttre utan även avspeglar sig i en enkel hantering och bra grepp.

Den elektroniska sökaren hos E-P2 är bland de bästa på marknaden och är helt överlägsen sökaren som säljs till Panasonic GF1. Båda dessa sökare har ett fel – man måste manuellt skifta mellan att använda sökare och skärm. Hos Samsung NX10 och Panasonic G2 och GF1 som har inbyggd elektronisk sökare fungerar det som det ska. När man tar sökaren från ögat släcks den och istället tänds den vanliga skärmen på kamerans baksida. Att behöva titta på den tagna bilden med den elektroniska sökaren eller att behöva byta visningsläge hela tiden fungerar inte för mig. Det blir istället att jag undviker den elektroniska sökaren.

Det är synd eftersom den elektroniska sökaren har flera fördelar mot att använda skärmen bak på kameran för att komponera bilden. Den elektroniska sökaren störs inte av solljus. Det är också lättare att hålla kameran stilla med kameran mot ögat. Ytterligare en fördel är att ögonen inte behöver fokusera om lika mycket eftersom den elektroniska sökaren har en optisk fokuspunkt som ligger någon meter framför kameran, precis som ett genomsnittligt motiv.

I vårt test av Olympus E-P1 i Kamera & Bild nummer 8/2009 riktade vi kritik mot att standardzoomen 14-42/3,5-5,6 gav långsammare autofokus än med andra objektiv. Med Olympus vidvinkel 17/2,8 gick fokuseringen betydligt snabbare och med Panasonics 14-140-zoom fick hastigheten upp ytterligare något.

Olympus är medveten om problemet och har succesivt jobbat med att höja fokushastigheten, men det den mekaniska konstruktionen sätter vissa hinder som är svåra att komma runt på elektronisk väg.

Under vårt test av Olympus billigaste modell E-PL1 kom Olympus med en uppgradering som höjde hastigheten med 10 procent.
Olympus E-PL1 har inte mottagits med samma entusiasm som sina föregångaren. Anledningen är formgivningen och kvalitetskänslan. E-P2 känns rejäl och påkostad medan E-PL1 känns onödigt stor, plastig och klumpig. I grunden är kamerorna de samma utan det är i stort sett bara det yttre som skiljer.

En fördel med E-PL1 är att den har inbyggd blixt och separat knapp för filmning. På E-P2 måste man vrida programratten till filmläge och sedan starta filmningen med den vanliga avtryckaren.

Filmkvaliteten hos Olympus är godkänd men bilderna är inte lika krispigt skarpa som med Panasonics kameror. Detta är en medveten avvägning där Olympus satsat på formgivning och enkelhet medan Panasonic vill vara den kompetenta kameran med massor av funktioner. Följaktligen är Pansonics kameror fulla med knappar och rattar. Och skärmen på baksidan är fylld med små ikoner i ovan- och underkant.

Med ett Leica-objektiv monterat blir det ruskigt skarpt.

Samsung satsar nytt och stort
Samsung gör ett nytt försök att ta sig in på marknaden för systemkameror. De provade för några år sedan att märka om pentaxkameror till Samsung. Det slog inte väl ut då Pentax är ett mer etablerat kameramärke på och Samsung inte sålde sina kameror billigare än Pentax.

Med den helt nya NX-systemet gör Samsung ett nytt och mer ambitiöst försök att slå sig in på marknaden, och nu är det spegellöst som gäller.

Till skillnad mot Olympus och Panasonic har Samsung valt en större APS-C-sensor istället för den mindre fourthirds-sensorn. Förutom storleken skiljer även proportionerna som är 3:2 för APS-C och 4:3 för fourthirds.

Trots den större sensorn har Samsung lyckats göra sin första spegellösa kamera NX10 riktigt liten. Ändå har den ett skönt grepp och inbyggd elektronisk sökare. Till kameran finns ett ultrakompakt normalobjektiv med hög ljusstyrka 2.

En större sensor ger bättre förutsättningar för hög bildkvalitet då pixlarna kan göras större och ljuskänsligare. Samsung har samma sensor på 14 megapixel som Pentax använder i sin toppmodell K-7. Tyvärr tillhör den samsungtillverkade sensorn de bättre APS-C-sensorerna och Samsung har valt att ta bort ISO 6400-läget som är riktigt dåligt på Pentax K-7.

De dåliga egenskaperna vid högre ISO gör att Samsung tvingas brusreducera kraftigt vilket ger ett utsmetat intryck om man tittar närmare. Det innebär också att detaljåtergivningen försämras den verkliga upplösningen sjunker.

Olympus och Panasonic ligger mycket nära i bildkvalitet eftersom de använder samma sensor. Samsung har förutsättningarna för sig med en större sensor, men skillnaden mot Olympus och Panasonic blir mycket litet. Samsungs brusreducering är för kraftig för min smak. Jag behåller hellre lite brus än att utsmetningseffekten blir för synbar. Fotograferar man i råformat kan man själv styra brusreduceringen när bilderna ska konverteras.

Sony är på gång
Nära inpå pressläggning presenterade Sony två spegellösa systemkameror, Nex-5 och Nex-3. Kamerahusen är väldigt små och kvalitetskänslan är hög. Nex-5 är minst men saknar inbyggd blixt. Den har också mer avancerad filmfunktion.

Objektivfattningen är helt ny och saknar mekaniska kopplingar. Med en adapter kan befintliga Sony- och Minolta-objektiv användas, men utan autofokus. Sony hade kunnat ge autofokus med adaptern men valde att avstå. De menar att fokushastigheten hade blivit för låg.

Sony har tagit mycket av tekniken i sin A550 vilket innebär en del trevliga funktioner för att optimera det dynamiska omfånget. A550 har även en hög bildkvalitet och bra bildreducering som är jämförbar med Nikon D90 och Pentax K-x. Bäst i klassen är Canon Eos 550D och Eos 7D.

Vad Canon, Nikon och Pentax har i görningen är okänt. Canon visade för 5 år sedan en prototyp på en spegellös systemkamera, men efter det har inget hörts från dem. Det kan vara så att Canon och Nikon tjänar så bra på befintliga modeller att de inte behöver ge sig in i det spegellösa segmentet än på ett tag. Under tiden kan de fila på att få upp autofokushastigheten, vilket är den mest kritiska faktor.

Slutsats
Alla befintliga kameror på marknaden idag har snarlik bildkvalitet när det gäller stillbilder. På filmsidan urskiljer sig Panasonic med sitt AVCHD-format som ger något högre kvalitet. Panasonic är också ensam med full-hd i sin GH1.

För den som vill ha en liten och diskret kamera står valet främst mellan Olympus E-P2 och Panasonic GF1. Vilken som är bäst är en smaksak och beror på vad du ska göra med kameran. För filmning är GF1 bäst och för gatufoto med kompakt »pannkaksobjektiv«, antingen Panasonics 20/1,7 eller Olympus 17/2,8, är Olympus E-P2 bäst eftersom den kameran har inbyggd bildstabilisering och en bra elektronisk sökare.

Den som gillar konventionella systemkameror med bra gepp och många funktioner står valet främst mellan Samsung NX10 och Panasonic G2 och G10. Samsung är enklare att hantera medan Panasonic har många vred och rattar som gör den snabbjobbad.
För den riktige filmentusiasten är valet solklart – Panasonic GH1 har full-hd och ett kraftfullt zoomobjektiv som är anpassat för filmning.