Test: Sju objektiv som ger nya perspektiv

Traditionellt finns det tre olika motivområden där objektiv med perspektivkontroll används: landskap, arkitektur och produktbilder. Syftet är då att bilderna ska se mer normala ut än om sådana objektiv inte användes.

Vid landskapsfotografering går det att lägga skärpeplanet parallellt med marken i stället för parallellt med sensorn. Då uppnås ett större skärpedjup än annars möjligt. (man gör tvärtemot exempelbilden ovan där skärpeplanet läggs så att det korsar motivplanet så att ett mindre skärpedjup uppstår).

Rent praktiskt vinklar man frontlinsen på objektivet och därmed skärpeplanet. Detta kallas att tilta objektivet (tilt = luta).

I reportaget om landskapsfotografen Claes Grundsten (s18-27) finns ett flertal bilder som är tagna med objektiv som har perspektivkontroll.

Vid arkitektur- och produktfotografering är syftet ofta att undvika »störtande linjer« som uppstår när man vinklar kameran upp eller ner för att få med hela motivet. När man fotograferar ett hus skulle man i och för sig kunna hissa upp sig så att man hamnar i samma höjd som mitten av huset och därmed slipper vinkla kameran för att få med hela huset. Då skulle husets linjer bli parallella, men det skulle ändå inte se helt naturligt ut eftersom vi är vana att betrakta hus från marknivå.

I bilden till höger har jag tagit bilden så att husets linjer är helt parallella, men det ser inte heller helt naturligt ut. För att få en bild som ser naturlig ut bör linjerna luta något.

Sättet att få till parallella linjer på motiv ovanför eller under kameran är att skjuta objektivet i sidled (=shift). För att detta ska gå har dessa objektiv en mycket större bildcirkel än normala objektiv. Vi skulle kunna säga att det är mellanformatsobjektiv i och med att bildcirkeln är så stor att objektiven skulle kunna användas till kameror med större sensorer än småbild om objektiven inte skulle tiltas och shiftas.

Objektiven är därmed mer vidvinkliga än vad brännvidden antyder. Eftersom vi har den sensorstorlek vi har blir inte bilderna vidvinkligare än med andra objektiv med samma bild brännvidd, men när man skiftar mycket märks det att objektiven är mer vidvinkliga eftersom motivet blir lite mer utdraget än i mittenläget. Därför kan man få med mindre av motivet med fullt skiftläge än när objektivet är centrerat.

Det är svårt att konstruera objektiv helt utan vinjettering och i dessa objektiv uppstår vinjettering vid kraftig tilt och shift av två anledingar – dels för att man använder yttre delen av bildcirkeln, dels för att det uppstår ljusförluster i ytterlägena.

Exponeringsmätaren blir helt satt ur spel när man tiltar och skiftar mycket. Därför är det manuell exponering som gäller. Det underlättar också att använda stativ för att få kontroll på alla inställningar.

Eftersom många använder objektiven för att få raka linjer har tillverkarna ansträngt sig för att få ner distorsionen. Den är försumbar hos de flesta objektiven och på sin höjd knappt märkbar.

Skärpan är också genomgående utomordentligt hög. Vi är dock lite frågande till att Canons TS-E 24/3,5L inte riktigt håller samma skärpeklass som Nikons motsvarighet. Å andra sidan har Nikons PC-E 24/3,5 ED störst problem med distorsion. Man kan undra om det är särskilt svårt att konstruera 24:or när vi ser hur utomordentligt bra Canons TS-E 17/4L är.

På senare tid har det blivit modernt att använda dessa objektiv för mer kreativ fotografering genom att skapa ett kort skärpedjup vid ögonen (se porträttbilden av Göran Segeholm på sidan 90) eller att skapa miniatyrlandskap genom att fotografera ett större område ovanifrån och sedan skapa ett extremt kort skärpedjup (se bilden på sidan 68).