Test: Panasonic Lumix G2 och G10

Det går inte att göra en kamera som passar alla. Vissa tillverkare försöker göra kameror som passar så många som möjligt, med en del oundvikliga kompromisser som följd. Andra riktar in sig mot en mer tydlig grupp kunder och slipper kompromissa så mycket.

Canon, för att ta ett exempel, går en balansgång där de både försöker att göra sina konsumentkameror så små och enkla som möjligt samtidigt som de ska vara fyllda med finesser. Lösningen är att varje knapp används för ett flertal funktioner.

Panasonic har valt att gå en annan väg. De bryr sig inte om alla som kan skrämmas av ett myller av knappar och vred utan siktar in sig på dem som tycker att det är befriande att det finns en knapp eller ett vred för varje viktig funktion.

Intrycket blir att »den här kameran kan mycket« och det är knappast oavsiktligt. Panasonic har helt enkelt siktat in sig på dem som tycker att teknik är kul och inte skrämmande.

Eftersom Panasonic G2 och G10 är mycket små för att vara systemkameror har en mängd funktioner ändå inte fått någon egen knapp. Lösningen för Panasonic kallas »Q.Menu« där Q ska utläsas som »quick«. Genom att trycka på Q.Menu-knappen synliggörs ikoner i över- och underkant av skärm- och sökarbilden. Varje ikon döljer en meny och med tumratten hoppar man mellan de olika ikonernas menyer. Det går att ställa in funktioner som bildstil, bildstabilisering, filmformat, »intelligent exponering», »intelligent upplösning« med mera. Det senare har för övrigt inget med upplösning att göra utan är en funktion för mer avancerad uppskärpning där inte alla delar i bilden skärps lika. Vi tänkte att en sådan här funktion vore perfekt för bilder på höga iso eftersom brusiga bilder är svåra att skärpa, men vi såg ingen skillnad mellan de olika lägena.

Jag tycker att det är lite pilligt att använda denna funktion, och det har också Panasonic insett. Därför är det möjligt att genom display-knappen välja ett visningsläge där stora ikoner visas på skärmen. Med Q.Menu-knappen kan man gå runt bland de stora
ikonerna, och på G2 som har pekskärm kan man direkt peka på det som ska ändras. Det fungerar väldigt smidigt, men tyvärr kan man då inte använda skärmen som sökare (live view) utan bara den elektroniska sökaren.

Ovanligt bra elektronisk sökare
Panasonic G2 och G10 är en utveckling av Panasonics första spegellösa systemkamera G1 som kom för ett år sedan. Dessförinnan hade Panasonic gjort två misslyckade försök att bygga systemkameror – L1 och L10. Problemet var att de var alldeles för stora och dyra. Det är en läxa som Panasonic lärt sig när de lanserade G1 som fick vårt gillande.

G1 var den första kameran på marknaden i den nya micro four thirds-standarden. Det innebär att sensorn är samma som i four thirds-standarden, men avståndet mellan sensor och objektivfattning har minskat så att det går att göra tunnare kamerahus. Då får det inte plats någon spegel, och finns det ingen spegel går det inte att ha någon optisk sökare.

I stället används en elektronisk sökare. På G2 aktiveras sökaren automatiskt när kameran sätts mot ögat. Hos G10 får man skifta manuellt mellan sökare och skärm med en knapp.

G2 och G10 har olika elektroniska sökare. G2 har betydligt större sökarbild med mycket högre upplösning.

Sökarbilden hos G2 är stor och högupplöst, den har hela 1 440 000 bildpunkter. Bilden är klar och skarp och det känns som att man skådar framtiden där allt fler kameror får elektronisk sökare. Antagligen är det samma sökare som finns i Olympus E-P2 med den skillnaden att Panasonic klarar att använda hela upplösningen vid fotografering och inte bara vid bildvisning.

G10 har däremot en elektronisk sökare som bara ska användas i nödfall, när solen är för stark, för att man ska se vad skärmen föreställer. Upplösningen på 202 000 bildpunkter är för dålig för att det ska gå att se om skärpan sitter.

Trots den fina sökarbilden hos G2 är tekniken inte fulländad. Vid snabb fotografering är det lite irriterande att bilden släcks en kort stund och att en suddig eftersläpningseffekt uppstår om man snabbt vrider kameran. Det är inga stora invändningar eftersom G2 inte aspirerar på att vara en kamera för press- och sportfotografering.

Imponerande autofokus
Det var tydligt redan med G1 att Panasonic inte gav sig in på micro four thirds förrän de hade en tillräckligt snabb autofokus. Eftersom spegel saknas kan en normal autofokusmodul inte användas utan sensorn måste användas för att ställa in skärpan. Det görs genom att kontrasten i motivet mäts. När kontrasten är som högst är motivet som skarpast. Problemet är att denna process är processorkrävande.

Jämför vi med Leica X1 som också saknar spegel är skillnaden i autofokushastighet stor till Panasonics fördel. Panasonic har förstått att det krävs snabba processorer och smart skriven programvara för att en så här modern kamera inte ska upplevas som seg.

Panasonic G2 och G10 kan inte sägas vara långsammare än motsvarande konventionella systemkameror. Genom jämförelser med Olympus som också anslutit sig till micro four thirds-systemet vet vi att Panasonic även jobbat med objektiven för att få upp fokushastigheten. Olympus kameror får generellt snabbare autofokus med Panasonics objektiv än med sina egna.

Panasonic G2 och G10 har också funktioner för att snabba upp fokuseringen ytterligare. Genom att slippa låsa autofokus och komponera om bilden i fall motivet inte finns i mitten av den kan G2 och G10 använda ansikts-igenkänning för att hitta ansikten att fokusera på. Det går också att låsa fokuseringen på en detalj i motivet. Om kameran eller motivet sedan rör sig följer autofokusen efter. I och med att sensorn används för att hitta skärpan och inte en separat fokusmodul spelar det ingen roll var i bilden motivet befinner sig; kameran kan ändå följa efter med skärpan.

Med G10 låses motivet med fokuspunkten. Så kan man göra med G2 också, men det går också att peka på en punkt i bilden. Det fungerar riktigt smidigt att flytta fokuspunkt med vänster tumme.

Vi har sett detta demonstreras med vissa kompaktkameror, men funktionen har varit sådär. Hos G2 och G10 fungerar det verkligen bra, om än inte perfekt.

På G2 kan man välja mellan de olika autofokusfunktionerna med en ratt på ovansidan av kameran. På G10 får man gå in i menyerna för att ändra inställning.

Pekfunktionen hos G2 går också att använda för att utlösa kameran. Jag förnimmer en viss fördröjning och jag har inte hunnit tänka ut något tillfälle då jag skulle ha nytta av funktionen så länge som skärmen sitter monterad på kameran, men det känns high-tech.

G2 och G10 bjuder båda på filmning i 720p (1280 x 720 pixlar) och mikrofoningång, men sen skiljer det sig åt. Den enklare G10 använder motion-jpeg som komprimeringsmetod vilket innebär att varje bildruta komprimeras enligt samma jpeg-standard som kameran använder för stillbilderna. Det ger lätthanterliga filmfiler, men ger inte optimal bildkvalitet.

I Panasonic G2 går det att välja mellan motion-jpeg för filmer som direkt ska läggas upp på Youtube eller skickas och avchd (h.264-komprimering) för filmer som ska spelas upp på en tv eller redigeras i högsta kvalitet.

Den effektiva och kraftiga h.264-komprimeringen kräver mycket processorkraft, och helst en optimerad hantering, för att fungera. Det klarar kameran om man kopplar den direkt till en tv, men i en dator behöver filerna först konverteras till ett mindre komprimerat format för att datorn ska orka med.

Vi kan se en svag uppskärpning i filmbilderna från båda formatet. Bildkvaliteten är överlag mycket bra och i avchd anas en aningen högre detaljrikedom.

I G10 är filmfunktionen helt automatiskt, men i G2 går det att styra bländaröppningen om man använder det särskilda filmläget på programratten. Det finns också en särskild filmknapp som gör att man kan starta filmning i alla programlägen. Tyvärr kan man förledas att tro att man då har samma kontroll över tid och bländare som med stillbilder. Mest lurigt blir det i det manuella läget där filmningen ändå är helt automatisk.

Den vridbara skärmen hos G2 gör att kameran är lika smidig att hantera som en vanlig filmkamera. Det är kul att leka med extremt låga och höga vinklar.

Med normalzoomen avtar skärpan mot kanterna även om objektivet är nedbländat. Till G2 och G10 finns en ny normalzoom som är mindre än den till G1.

Även om G10 i stort sett är en uppgraderad G1 föredrar vi G2. Prisskillnaden är bara 700 kronor och för de pengarna får man en väldigt mycket bättre elektronisk sökare, vridbar pekskärm och flera andra små förbättringar. I mina händer är G2 en av de smidigaste filmkamerorna på marknaden, mycket tack vare sin vridbara skärm.

Skärmen i G10 har något bättre bildkvalitet och gör kameran mer kompakt, men i vårt tycke väger det inte upp. G2 är valet för de flesta.

SÅ SATTE VI BETYGET

Bildkvalitet 7/7
Varken bättre eller sämre än några andra four-thirdskameror.
Byggkvalitet 8/8
Hög kvalitetskänsla som vanligt från Panasonic.
Ergonomi och logik 7/6
Små kameror med många knappar och funktioner blir pilliga. Plus för den vridbara skärmen hos G2.
Mångsidighet 7/6
Det här är främst familjekameror och inte tåliga och snabba kameror för natur och sport. Plus för G2:ans avancerade filmfunktioner som gör den till ett fullgott substitut för många videokameror.
Valuta för pengarna 7/6
Liten prisskillnad gör att vi tycker att Panasonic G2 är väl värd sin merkostnad.