Så tar du häftiga klätterbilder

Klättring går att dela in i många olika kategorier, men eftersom vi är intresserade av de aspekter som påverkar fotograferandet av denna höghöjdsaktivitet delar vi in den i två kategorier. Dels klättring utan rep som kallas bouldering eftersom den oftast utförs på stora stenblock (boulders på engelska) eller lägre klippväggar. Den andra kategorin är repklättring. Skillnaderna finner man i namnet, här klättrar man alltså med rep. För en oinsatt kan det verkar förvirrande, men egentligen är det ganska enkelt.

Bouldering utövas alltså utan rep, det betyder att man inte vill klättra speciellt högt eftersom riskerna för skador ökar ju högre man klättrar. För att göra bouldering så säkert som möjligt har man i stället något som kallas för crashpad eller »padda« som det ofta kallas. Det är helt enkelt en stor dyna gjord av ett dämpande material som man lägger under den som klättrar. Vid ett fall kommer klättraren då att landa på crashpaden i stället för direkt på marken. Även om man har en padda klättrar man oftast inte högre än fyra-fem meter. Ur utrustningssynpunkt är bouldering ganska enkelt att fotografera.

Repklättring kan delas in i flera olika kategorier, men vi lämnar dem därhän den här gången eftersom det inte är klättring i sig den här skolan ska handla om. Som namnet antyder använder man sig här av rep för att klättra säkert. Eftersom man har ett rep innebär det att man klättrar högre, allt från tio till 400 meter, beroende på var man klättrar. Det säger sig självt att repklättring är svårare att fotografera eftersom ditt motiv kan vara 20 meter upp i luften. Att fotografera repklättring från marken är oftast inte en bra idé då minneskortet oftast fylls av bilder på någons bak.
För den som inte klättrar själv men ändå vill fotografera klättring kanske det är bäst att börja med att fotografera bouldering eftersom det oftast inte kräver några direkta kunskaper i rephantering och klättersäkerhet.

För att reda ut begreppen har vi pratat med två klätterfotografer som kan sina saker.

Jonas Paulsson har fotat klättring i drygt 15 år och har bland annat även producerat klätterfilmen Crackoholic.
–  Jag har en ganska basic fotoutrustning; ett hus, ett par objektiv och en blixt. Oftast bär jag grejerna i en midjeväska från Lowepro. Man kan inte ha en ryggsäck när man klättrar, därför fungerar midjeväskan väldigt bra, man kan svänga runt den till framsidan av kroppen och därmed byta objektiv väldigt säkert.

Säkerheten är väldigt viktig. Eftersom Jonas oftast jobbar hängande ovanför klättraren kan det få katastrofala följder om man tappar något. 
–  Ibland missar man bilder för att ett objektivbyte tagit för lång tid, men det får man acceptera, säkerheten är viktigare, säger han.

Jonas klättrar själv, något han tycker ger stora fördelar när han ska fotografera. Annars är det svårt att förutse vad som ska hända på väggen.
Men om man vill fotografera repklättring utan att kunna klättra eller hantera rep själv tycker Jonas att man ska se till att röra på sig. Se efter om det finns något träd man kan klättra upp i, om man kan komma upp på klippan eller ta sig till någon hylla och fotografera från sidan.
–  Bilder tagna nerifrån blir sällan så roliga.

En bra repklätterbild ska inspirera den som ser den att klättra själv. Antingen kan man försöka förmedla känslan av klättraren och miljön han
eller hon befinner sig i eller så kan man fokusera på klättrarens känslor, ansträngingen och svårigheten i klättringen.

För att kunna hänga på väggen använder

Jonas ett rep som sitter fast i toppen av väggen. Han klättrar på repet med hjälp av en så kallad jumar, ett handtag som låser runt repet och gör att man kan dra sig uppåt, han använder även en självlåsande broms som gör att han inte faller ner när han släpper jumaren. När han klättrat dit han vill komma sätter han sig i en speciell sittsele som gör att den vanliga klätterselen inte trycker på
benen. Utan sittselen skulle han snabbt tappa känseln i sina ben.

Om du inte är alltför sugen på att hänga 20 meter upp i ett rep för att fånga dina klätterbilder kanske du ska testa på att fotografera bouldering i stället. Andreas Elmquist är en av de fotografer som specialiserat sig på just boulderfoto.

Det behövs egentligen inga direkta specialgrejer för att fotografera bouldering, en vanlig kamerautrustning räcker bra. Det viktigaste är att man inte tynger ner sig med för mycket saker.
– Man vill vara rörlig, ofta klänger man runt på stora stenblock och då kan man inte alltid släpa med ett stativ eller nåt annat klumpigt, säger Andreas.

Hur ett problem (så kallas boulderleder) ser ut får oftast avgöra hur man bäst avbildar det.
–  Om det är ett enkelt problem men det ligger i en vacker miljö brukar det vara bättre att låta klättraren bli en mindre del i bilden och fokusera mer på att sätta in klättraren i omgivningen. Om det är ett hårt problem är det oftast intressantare att fokusera mer på klättraren, förklarar han.
Det gäller att hitta det som är speciellt med just det problemet, var är cruxet (den svåraste delen av klättringen)? Hur ser greppen ut? Hur ser klättraren ut när han klättrar cruxet? 

När man går in närmare gäller det att visa klättrarens fighting face. Kort skärpedjup och action som visar klättrarens ansträngningar är ingredienser som utgör en bra boulderbild.

Vad gäller vinklar menar Andreas att nerifrån aldrig är ett alternativ, det blir bara en stor bak. Från sidan eller uppifrån är det som fungerar.
Eftersom man inte behöver hänga i rep och annat när man fotograferar bouldering är det enklare att experimentera lite, man kan använda blixtar för att skapa spännande ljus och annat som är bökigare när man hänger högt upp på en klippa.