Bländare, slutare och ISO

Bländaren kan liknas vid ögats pupill och alltså vara olika stor. Ju större bländare desto ljusare bild därför att mer ljus släpps in i kameran.

Slutaren är som en rullgardin som dras upp och ned olika snabbt. När slutaren är öppen kommer ljuset in och ju längre tid slutaren är öppen desto ljusare blir bilden. Allt ljus som kommer in i kameran registreras av bildsensorn. Sensorn kan vara olika känslig för ljus genom att ställas in på olika så kallade iso-tal. Ett lågt ISO-tal såsom ISO 100 innebär att sensorn behöver mer ljus än vid till exempel ISO 200. Mer ljus får sensorn genom att öppna upp bländaren lite mer eller låta slutaren vara öppen under längre tid.

Moderna kameror har inbyggda ljusmätare så du behöver inte ha koll på inställningarna om du inte vill. I alla program utom manuellt mäter den ljuset när du trycker ner avtryckaren till hälften. Beroende på vilket program du använder väljer kameran antingen bländare, slutartid och/eller ISO-tal utan att du behöver tänka på det.

Slutartiden
Slutartiden mäts i sekunder, oftast delar av en sekund, till exempel 1/60-del, och påverkar rörelseoskärpan. Som sällskapsfotograf är man oftast mest intresserad av att kameran ska välja en tillräckligt snabb slutartid så att man klarar av att hålla kameran stilla utan att bilden blir suddig eller människor som rör sig blir oskarpa.

För sportfotografer är slutartiden extra viktig att hålla koll på. För att frysa en boll i luften behöver de kanske 1/4000-dels slutartid (eller som i exemplet längst upp i artikeln där 1/8000 sekund använts för att frysa en golfsving). För att i stället medvetet skapa rörelseoskärpa – som vid panorering av en rallybil där de vill få bakgrunden suddig, men bilen skarp – är exempelvis 1/30-del eller långsammare mer lämpligt.

Även naturfotografer kan använda slutartiden kreativt. Genom att fotografera vattendrag med lång slutartid (0,5-2 sekunder) kan man få vattnet att bli som en suddig slöja medan övriga naturen är knivskarp.

Bländaren
Bländaren styr skärpedjupet – det vill säga hur mycket av motivet i djupled som ska vara skarpt.

Genom att ta kontroll över skärpedjupet bestämmer du vad i bilden betraktaren ska fokusera på. Naturfotograferna vill ofta ha skärpa i hela bilden medan matfotografen ofta nöjer sig med att endast en del av tallriken är i fokus – övriga bildens funktion är mest att sätta maten i ett sammanhang men inget man vill att betraktaren ska fokusera på.

Bländare 4 gav tillräckligt med skärpedjup för att smörgåsen skulle vara i fokus samtidigt som att blommorna och gaffeln började bli oskarpa.

ISO-talet
Att öka bildsensorns ljuskänslighet från iso 100 till ISO 200 innebär att bilden kan registreras dubbelt så snabbt (snabbare slutartid) eller med större skärpedjup (mindre bländare) och ändå få samma exponering. Bieffekten av att höja ISO-talet är att bilden blir brusigare; det man på »filmtiden« kallade för kornig. Samtidigt tappar man lite i detaljåtergivning och bildens kontrastomfång kan reduceras vid höga ISO-tal.

I dag klarar de flesta kameror av att leverera god bildkvalitet trots höga ISO-tal. För systemkameror brukar det inte vara några problem att fotografera kring ISO 800 och uppåt, medan man med kompaktkameror ska vara försiktigare. Redan vid ISO 200-400 kan kompaktkamerans bildkvalitet bli synbart påverkad.

Artikelförfattaren Petter Stahre arbetar som fotograf med inriktning på mat, människor och produkter. Petter håller även fotokurser, läs mer på www.fotokurs.se. Upphovsrätten för samtliga bilder i artikeln tillhör Petter Stahre om inget anges under bilden.